«

»

Ett försök att problematisera idén om datorspelets självklara plats i undervisningen

wow-night-elf-female

Ett sunt ideal och ett eminent verktyg att lyfta in i skolans verksamhet?
Copyright: Blizzard Entertainment

 

Jag tänkte idag lägga lite krut på att förtydliga och utveckla de saker jag i snuttifierad form presenterade i tisdagens Skolministeriet i P1. I reportaget vill jag tro att jag i viss mån fick rollen att nyansera bilden av spelet i undervisningen, vilket jag gillar. Dock fick jag också representera det helt analoga, vilket jag inte är riktigt lika bekväm med.

Även jag ser potentialen i att använda befintliga datorspel i undervisningen, men är ändå i viss mån skeptisk till den typen av upplägg.

Varför?

Jag ser helt enkelt inte hur skolan på ett självklart sätt kan tillföra något till det spelen redan förmedlar – de eventuella pedagogiska poänger spelen har kräver oftast inte lärarens input eller medverkan. Vi kanske bara skall vara tacksamma för att spelen i sin nuvarande form förmedlar vissa kunskaper och tränar vissa förmågor under elevernas fritid, utan att dra in skolan i ekvationen.

Dessutom är jag övertygad om att många ser datorspelen som en quick fix för att helt revolutionera undervisningen, vilket de inte är. Datorspel har idag inte som huvudsyfte att vara pedagogiska och är inte heller skapade av pedagoger. De kan ändå vara behjälpliga i undervisningssammanhang, men då kräver det mycket av den pedagog som bedriver undervisningen.

Jag är helt säker på att datorspel lär oss mycket, en övertygelse en stor del av mitt bloggande också bygger på. Dock är jag också säker på att de i de allra flesta fall är skapade för andra ändamål än lärande och att de bara till viss del kan överföras direkt till undervisningen, och då bara vissa specifika spel i vissa specifika sammanhang.

Om man tar ett spel som Civilization eller Europa Universalis så är de nog några av de bästa exemplen på befintliga datorspel som faktiskt förmedlar tydliga ”kunskaper” som med fördel kan användas i undervisningen, då de innehåller ett ämnesstoff som överlappar med vissa av skolans ämnesplaner, och framförallt dessa ämnesplaners centrala innehåll. De uppmuntrar också till meningsfulla val som kräver analys och strategiskt tänkande. Redan under mitt första år som lärare använde jag också Civilization (3) som ett redskap i historieundervisningen, vilket var kul och i viss mån givande, men långt ifrån enkelt, då de elever jag då undervisade helt enkelt inte förstod engelska i den utsträckning som krävdes (ett alternativ för den sugne pedagogen skulle annars kunna vara att använda gratisvarianten FreeCiv, som finns i svensk översättning). Om man tittar på spel som Minecraft eller Portal så är de istället verktyg som känns mer direkt relaterade till förmågor gällande exempelvis kreativitet eller problemlösning, vilket naturligtvis också är något man kan använda sig av i skolan och som säkerligen funkar ypperligt för enstaka laborationer, arbeten eller övningar, men som jag tror blir krystade att bygga hela undervisningen på (vilket väl dock förmodligen sällan är fallet att man gör).

Det stora flertalet av datorspelen, exempelvis det i pedagogkretsar så omtalade World of Warcraft, bygger dock på grundidéer som jag tror tillför väldigt lite till skolans verksamhet. WoW utspelar sig i en fantasivärld som inte på något självklart sätt säger något om vår värld och verklighet, förutom i väldigt specifika sammanhang. Att spela WoW ger förmodligen efter många timmar vissa engelskakunskaper, en viss social träning och med största sannolikhet en upplevelse av att man åstadkommer något, kanske i samvaro med andra, når någon slags progression och växer i spelet. Dock handlar det enligt mig mest om utanpåverk – en ren illusion. Flertalet onlinerollspel rör ganska icke-komplexa miljöer, med repetitiva och icke-kvalitativa sysslor som ger förhållandevis litet utrymme för problemlösning eller kreativitet (ett tydligt undantag är det fascinerande skräckonlinespelet The Secret World där man förväntas lösa mysterier genom att samla obskyra ledtrådar i spelet och utanför det). Jag säger inte att man inte kan vara kreativ i dessa spel, men utrymmet för att vara det är ganska begränsat. Dessutom så förmedlar ofta datorspelen värderingar som direkt eller indirekt går emot skolans värdegrund, med tydliga schauvinistiska drag och ett våldsförhärligande bildspråk. Det är inte heller någon kritik som kommer bara från mig – det finns en allt större andel spelare som ifrågasätter schauvinismen och sexismen inom datorspelen och den streamlinade, curlande, ytligt belönande och icke meningsfulla trenden som under många år varit förhärskande inom branschen. Samma kritik kommer i någon mån från forskarhåll.

För att förtydliga med ett exempel. Låt oss välja de just nämnda belöningarna. Belöningssystem är naturligtvis i någon mån bra. Om ett spel bara bygger på att nå belöningar så pratar vi dock bara yttre motivation och ren behaviorism. Jag sitter inte på några höga hästar, utan anser att det i många fall kan vara bra och att yttre motivation är mycket bättre än ingen motivation, vilket är den faktiska situationen vi ofta möter i skolan. Om alternativet istället är att få det hela att bli meningsfullt och att handla om inre motivation och annat än rena belöningar så är det dock mycket bättre.

Man kan inte heller använda argumentet att studier eller erfarenheter visar att barn och ungdomar gillar spelens belöningar men att de helst struntar i handlingen. Förmodligen gillar de även Red Bull, men uppskattar inte nödvändigtvis den fysiska aktivitet som drycken är tänkt att ge återhämtning från. Ingen utgår väl dock från att Red Bull är nyttigt på något djupare plan? Red Bull hör hemma i vissa specifika sammanhang, liksom belöningarna. De måste båda vara relaterade till en kvalitativ aktivitet på ett meningsfullt sätt. Spel har en handling som förstärks av belöningarna. I det förhållandet är handlingen den kvalitativa grunden och belöningarna de små extra incitamenten som förstärker engagemanget för handlingen. Dessa belöningar kan således inte stå för sig själva. Jag menar att det bara är i dåliga spel, spel som inte lämpar sig för skolan, där man vill strunta i handlingen.

I skolan så motsvarar kursernas centrala innehåll handlingen. Belöningar kan stärka viljan att ta sig igenom handlingen, men då måste förhållandet dem emellan kännas trovärdigt och meningsfullt. Att få bokmärken som belöning varje gång du lämnar in en uppgift i en i övrigt väldigt traditionell matematikkurs skulle exempelvis inte kännas trovärdigt eller meningsfullt. Dock skulle det möjligen kunna vara trovärdigt och meningsfullt att få bokmärken som ett incitament till att läsa böcker i svenskaundervisningen, om det presenterades på rätt sätt och på ett kvalitativt sätt var kopplat till handlingen (det centrala innehållet) och till kunskapskraven. Således blir det också svårt att koppla WoWs belöningsmekanismer (vilka i det spelet är väldigt viktiga för spelupplevelsen) till skolan, då WoW utspelar sig i en på alla sätt fiktiv värld utan större beröringspunkter med skolans – belöningarna blir bara relevanta i det spel där de hör hemma.

Och nu kommer slutklämmen. Om jag som förespråkar spel och datorspel i undervisningssammanhang skall framstå som seriös och relevant, så tror jag att det är viktigt att jag på djupet försöker förstå och förmedla vad spelen faktiskt kan göra för nytta. Jag skall inte vara en inbiten gamer, utan en hyfsat objektiv spelkritiker. Inte en eldfängd predikant (vilket jag ändå ofta tenderar att bli), utan en nyanserad betraktare av ett potentiellt viktigt undervisningsredskap. Passionen är viktig, men den får inte överskugga objektiviteten.

2 pingar

  1. Lyssna gärna på Skolministeriets reportage om spel och spelifiering i skolan, där jag medverkar » Pedagogiska Spelvärldar

    […] Ett försök att nyansera idén om datorspelets självklara plats i undervisningen » […]

  2. Lyssna gärna på Skolministeriets reportage om spel och spelifiering i skolan, där jag medverkar » Pedagogiska Spelvärldar

    […] Ett försök att problematisera idén om datorspelets självklara plats i undervisningen » […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.