«

»

När eleverna tar över undervisningen (och när klassrummet flippas på riktigt)

 

http://healthland.time.com/2013/03/27/a-high-school-where-the-students-are-the-teachers/

 

Ett gymnasium i USA har på allvar tagit sig an Sugata Mitras ”Hole in the Wall”.

Vad händer när läraren tar ett steg tillbaka och låter eleverna själva rikta in sig på det de tycker är intressant? Det var grundfrågeställningen när Monument Mountain Regional High School ersatte den traditionella undervisningen med sitt ”Independent Project”. Läraren får här en starkare roll än i Sugata Mitras tappning – den nya rollen blir mer att vara den kunniga vägvisaren och mentorn – den som kan peka ut en lämplig väg för eleven att gå vidare i dennes egna sökande efter kunskap.

Skall det här vara nödvändigt då? Enligt mig… ja… på sikt. Jag tror det är det enda logiska steget att ta i en tid av snabb förändring. Dessutom är det den logiska följden på de undervisningstrender som nu finns i vårt samhälle. Vad är ”flipped class-room”, ”entreprenöriellt lärande” och ”formativ bedömning” om inte uppluckringar av den traditionella lärarrollen och försök till att väcka elevernas egen lust att lära. Problemet med en implementering av så långtgående förvandlingar av skol- och lärarrollen som Hole in the Wall och de nya undervisningstrenderna innebär är dock att skolans grundstruktur fortfarande står fast. Vi har exempelvis fortfarande betyg, trots att det rent vetenskapligt blir allt svårare att motivera att behålla betygen som bedömningsförfarande. Blir det inte ganska tramsigt att överhuvudtaget prata om det formativa, flippade, individualiserade eller entreprenöriella när vi fortfarande har en struktur där människor bedöms, kategoriseras och sorteras utifrån en modell som har varit förhärskande sedan 1800-talet – en annan tid, med andra förutsättningar och drivkrafter.

Men… tillbaka till lärarrollen. Är vi lärare redo att ta detta steg tillbaka? Jag tror det. Även om titeln på det här inlägget kan tyckas vara lite missvisande, så handlar det om en förändring av lärarrollen, inte en nedgradering. Det krävs dock att vi är villiga att släppa på vår roll som självklara kunskapsauktoriteter. En roll vi redan borde släppt och som inte kan upprätthållas i en informationstidsålder där nya forskningsrön döljs bakom varje knut och nästan alla dessa rön görs tillgängliga via Internet. Vi är pedagoger i första hand, och om den kunskapsöverföring vi ägnar oss åt hämtar sitt stoff från mänsklighetens samlade information och kunskaper och inte våra egna hjärnor, så kan väl det knappast sägas vara något negativt (därmed inte sagt att goda ämneskunskaper inte är viktigt). Dessutom innebär det inte en avprofessionalisering av läraryrket – vår profession är (eller var förut?) att vara pedagoger. Inte historiker. Inte matematiker. Inte musiker. Inte fysiker. Inte litteratur-, samhälls- eller språkvetare.* Vi får bara inse att vi inte längre kan vara de självklara auktoriteterna inom våra ämnen utan istället koncentrera oss på vår huvudsyssla – kunskapstillägnandet.

 

 

*och definitivt inte administratörer eller skolpsykologer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.