«

»

Skolan i digitalåldern? Om skolans obenägenhet till radikal förändring i en tid som kräver just det

Bild: University of Southern California

 

Datorn har under lång tid varit ett vanligt och ibland oumbärligt verktyg inom skolan. Många av de dagliga rutiner man har som lärare eller elev kretsar kring datorn och har gjort så under åtminstone ett decennium. Dessa sysslor har dock i väldigt liten utsträckning handlat om det rent pedagogiska eller undervisningstekniska, utan har mer handlat om att använda datorn som ordbehandlare, räknemaskin eller administrativt redskap. Vi har kort och gott använt datorn som ett verktyg för att underlätta i vår traditionella verksamhet – inte som något att bygga själva skol- och undervisningsverksamheten runt.

Varför? För att vi lärare är traditionalister. Inte alla, men det stora flertalet av oss.

Varför? För att vi verkar i ett sammanhang som bygger på gamla traditionella modeller och perspektiv.

Skolans kunskaps- och människosyn har på sin allra mest grundläggande nivå inte förändrats sedan folkskolereformen. Lärarens roll blir oftast att vara en vandrande kunskapsbank som dessutom kånkar runt på andra källor till kunskap i form av böcker eller andra läromedel. Med tiden har dessa läromedel blivit allt öppnare, mer omfattande och tolkningsbara, men vi använder dem fortfarande oftast som traditionella läromedel där eleven inhämtar färdig ”kunskap”.

Eleverna i sin tur ses som medborgare i samma typ av samhälle som under industrialiseringen. I denna syn på eleven är hen en flockvarelse utan egna drivkrafter och passioner. Vi har exempelvis fortfarande betyg, trots att det rent vetenskapligt blir allt svårare att motivera att behålla betygen som bedömningsförfarande. Ett förfarande som syftar till att kategorisera, utestänga och sortera enligt en modell som har varit förhärskande sedan 1800-talet – en annan tid, med andra förutsättningar och drivkrafter. Eleven ses också fortfarande i ganska stor utsträckning som ett kärl som skall fyllas med färdig kunskap. Kunskap som eleven skall använda för att fylla en färdig nisch i samhället. Problemet är bara att dessa nischer snart inte finns kvar.

Eleverna måste stimuleras och utmanas utifrån sina förutsättningar snarare än de förutsättningar som fanns för 170 år sedan. För 170 år sedan levde vi i ett homogent samhälle där barnens vardag och verklighet inte skiljde så mycket från de vuxnas, och därmed inte heller skiljde så mycket från skolans. Sedan 1940-talet har dock glappet mellan de ungas verklighet och de vuxnas ständigt vuxit, och liksom utvecklingen vad gäller bioteknik, datorkraft, infrastruktur och andra teknik- och vetenskapsfält så är denna utveckling inte linjär, utan accelererar hela tiden. Detta innebär att avståndet mellan skolans värld och elevens värld aldrig har varit större och att det hela tiden ökar… allt snabbare.

I denna situation väljer kommun efter kommun och friskola efter friskola att dela ut egna datorer till elever. Egna datorer till elever som verkar i en 1800-talsinstitution. Intressant idé. Om man med intressant menar totalt dum i huvudet.

Då vi verkar i ett heterogent samhälle i allt snabbare förändring, och dessutom har tillgång till allt mer flexibla verktyg,  så måste vi inom skolan ha väldigt omfattande strategier för att utnyttja dessa verktyg. Det får vi inte genom att dela ut datorer och sedan fortsätta som vanligt.

Vi måste omfamna dessa nya verktyg och låta dem bli en självklar del av vår kärnverksamhet… men för att nå dit måste vi vilja och våga inse att vårt samhälle har förändrats i grunden.

Vi måste naturligtvis förhålla oss kritiska till dem… men att vara kritisk är inte samma sak som att hålla dem på avstånd och inte lita på dem.

Vi måste förhålla oss realistiska till vad de kan göra för oss… men för att vara realistisk till dem så måste vi först förstå dem och vad de kan göra för oss.

Vi måste använda dem på det sätt som gör dem mest rättvisa… men för att göra det så måste vi lärare först släppa på vår roll som självklara kunskapsauktoriteter – vi skall vägleda eleverna i deras kunskapstillägnande – inget annat.

Detta kunskapstillägnande har i teorin aldrig har varit enklare än nu, men i praktiken verkar det mer fjärran än någonsin.

Varför? För att vi tillhör en profession som av tradition aldrig har uppmuntrats att närma sig eleverna och anamma deras verklighet, men som nu verkar i en elevverklighet som förändras snabbare än någonsin tidigare.

Det som kan rädda oss i denna situation är just de verktyg som vi så ofta är så skeptiska till att anamma. Vi har numera verktygen att närma oss eleverna utifrån deras individuella intressen och framtidsdrömmar och att hjälpa dem att själva nå nya intressen och drömmar med hjälp av samma verktyg. Dock måste vi då våga ta det skräckinjagande steget in i en digital verklighet som i första hand är elevens, men som eleven sällan har tillräcklig respekt för och således kan behöva vägledas igenom av dem som har de pedagogiska, vetenskapliga och källkritiska verktygen. Lärarna.

Hey, wait a minute…

Leerrarrna…

That’s us, people!

Yay!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.