«

»

Den kortsiktiga och snuttifierade politiska debatten om skolan

http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/lotta-olsson-nar-ska-partierna-inse-de-riktiga-problemen-med-skolan/

Jag kan inte annat än att instämma. Det finns inga enkla lösningar, och problematiken grundar sig i en större samhällsomvandling som vi kan hitta mer eller mindre tydliga paralleller till i världshistorien.

Min tidigare text om ämnet:

 

Låt oss göra en liten tidsresa i syfte att ge ett annat, större perspektiv på PISA-mätningar, lata ungdomar och hätska politiska debatter.

Vi befinner oss någonstans i det vi slentrianmässigt kallar Mellanöstern. Tiden är någon gång mellan djungelns lag och civilisationens bojor. Hos en grupp människor föds tanken om ett nytt sätt att leva. Gruppens namn på sig själva är förmodligen sitt språks motsvarighet till ”människorna” eller ”folket”. Den andre, den utanför gruppen, är inte människa. De andra, den andra stammen, är inte som folk skall vara. Tanken föds kanske av slumpen, kanske av nöd, påbud eller av vilja. Det spelar egentligen ingen roll. Den nya tanken vänder upp och ned på allt det människan har tagit för givet – alla behov, alla roller och alla mentalitetsmönster. Tanken rör bosättning. Att lämna det nomadiska livet. Att skapa trygghet, bekvämlighet och att bygga vinterförråd. Att odla och att föda upp. Samma tanke kommer att se dagens ljus hos andra grupper, på andra platser, vid andra tidpunkter. Dessa grupper är också de enda människorna. De är också det enda folket.

Tanken leder med tiden till högkulturer och samhällsbyggen, med hela det bagage dessa begrepp bär med sig. Vi får förmodligen vidgade klyftor mellan kvinna och man, fattig och rik, låg och hög. Vi får samhällsklasser, politik, organiserad religion, slaveri, arbetsdelning, epidemier och bristsjukdomar. Vi upphör också med tiden att ge oss själva namnet folket. Vi uppnår genom inre och yttre kontroll impulshantering och ett minskat våldsanvändande. Vi ser i större utsträckning oss själva i den andre – för en stor civilisation kräver långtgående samarbete, och en ökad arbetsdelning och handel innebär att vi vinner på att agera mot andra så som vi vill att de skall agera mot oss. Den andre blir till slut människa.

Kan det i denna situation ha funnits de som ifrågasatte förändringarna? Ett missnöje mot att lämna det gamla bakom sig och att behöva anpassa sig till en ny verklighet? Möjligen. Kanske upplevde människorna i denna nya bofasta värld en längtan tillbaka till vandringen. Tjänade i sådana fall missnöjet något till? Förmodligen inte. Det förflutna brukar kännas mer lockande ju mer förflutet det blir, och den existens jägarna och samlarna hade, var möjlig enbart i en kontext av liten befolkning, relativt ineffektiva jaktmetoder och god tillgång till bytesdjur. Den kontexten fanns inte i den nya, tätbefolkade, komplexa och effektiviserade världen. Det kan inte ha varit ett infall som fick homo sapiens att lämna 200 000 år av kringflackande liv – omständigheterna för hennes existens måste ha förändrats i den grad att det fanns ett reellt behov av att finna ett nytt sätt att leva. Ingen kunde i stadens gytter av människor ställa sig upp och säga ”nu går vi tillbaka till den tillvaro som var!” – förutsättningarna för en jagande befolkning fanns inte längre.

Spola fram ett antal tusen år. I ett till ytan stort, men till invånarantalet litet land på norra halvklotet håller samhället på att förändras. En tanke har slått rot. Tanken bygger på idéer som fötts i denna tids stora civilisationer. Idéer om att visa sin nationella storhet genom rationalisering och automatisering, genom massarbete och massproduktion. Idéer som i dessa länder på kort sikt lett till stort lidande, men på lång sikt till rikedom och välfärd. I det lillstora landet som mest liknar ett hästhuvud till formen vill man också vara modern. Man vill vara störst, bäst och vackrast. Man vill ha rikedom och välfärd. För att nå dit behövs arbetare. För att få arbetare behövs en befolkning som kan vara arbetare. Den behöver utbildas. Den behöver informeras. Den behöver tränas i gemensamma ideal, beteenden och färdigheter. Alla måste passa arbetarmodellen. Många ställer sig i denna situation upp och säger ”låt oss gå tillbaka till den tillvaro som var!” På vilket sätt, menar man, kan väl dessa nya färdigheter, som inte i första hand handlar om det praktiska handlaget, som är teoretiska, leda till något gott? Samhället bygger väl fortfarande på det jorden ger? En man är väl en man om han har rik mull under naglarna? En kvinna är väl en kvinna om hon kan visa upp många välmående barn i ett ombonat hem? Barnen behövs väl hemma på gården och inte vid skolbänken? Denna nya tanke kommer endast orsaka lidande och otrygghet! Lidandet kom, men också framstegen. Otryggheten kom, men också rikedomen och välfärden. Myten om den rika mullen och de välmående hemmen lät bättre ju längre bak i tiden de stod att finna, men realiteten var en annan – förutsättningarna för en jordbrukande befolkning fanns inte längre.

Spola fram ytterligare ett drygt sekel. En ny tanke och en ny revolution. Den tekniska och vetenskapliga utvecklingen går snabbare än någon gång tidigare. Tillgången till information är större än någonsin tidigare under människans historia. Den finns också mer lättillgänglig än någon gång tidigare under vår arts tid på jorden. All denna information nås via en parallell värld. En kisel- och mikrochipbaserad hinna som omsluter och tycks vara en spegling av vår vanliga värld. Ett virtuellt samhälle som på ytan kan tyckas så snarlik vår vanliga verklighet men som egentligen är något helt annat. Generationerna som växer upp med konstant tillgång till denna alternativa verklighet anammar den till den grad att de hittar nya sätt att skapa kontakter, samarbeta, tillgodogöra sig text, sovra bland information och dela med sig av det de uppskattar – beteendemönster som är rutinmässiga och självklara. Metoderna är inte nödvändigtvis så skarpsinniga, väl avvägda eller källkritiska, men de är deras egna och de är en del i deras personlighetsbyggen – strategier för att bli vuxna i en ny tid med nya utmaningar och förutsättningar. Deras möjligheter att vara unika individer och att uttrycka sig och göra sina röster hörda är i jämförelse med det samhälle som ligger bakom dem närmast oändliga.

I denna tid av allt snabbare förändring ökar heterogeniteten i samhället och ur ett perspektiv även avståndet mellan generationerna. Redan gamla traditioner och institutioner blir allt äldre allt snabbare. De förlorar sin roll som allmängiltiga kultur- och kunskapsbärare. Läraren tappar i sin traditionella roll kontakten med vad som behöver läras. Skolan tappar kontakten med vilka ideal den bör förmedla.

I ett av de länder i världen som är allra mest uppkopplat till den nya alternativa verkligheten och det land som i förhållande till sin storlek gör det till synes största avtrycket i den virtuella världen – det lillstora landet med hästhuvudformen – visar sig då skolresultaten sjunka enligt internationella mätningar. Eleverna verkar förstå mindre av det de läser, uppvisa sämre mattekunskaper och de verkar i det närmaste vara naturvetenskapliga analfabeter. Dessa internationella mätningar kommer från en värld där förmågan till massproduktion och tillväxt är alltings måttstock. En värld som tillhörde en tidigare revolution. De som ligger bakom mätningarna tillhör inte de generationer som är uppvuxna i det nya samhället. De representerar institutioner som skapades för att stödja det gamla samhället.

Den sedan länge eftersatta och bespottade skolan blir plötsligt högprioriterad. Den blir allas egendom.Politik sker. Det pekas på studier och erfarenheter från andra länder och andra kulturer. Dessa länder är inte lika synliga i den virtuella världen som det lillstora landet är. Dessa kulturers rötter i den tidigare revolutionen sitter hårdare. Genom landet går en klagolåt. Vi skall ”gå tillbaka till den tillvaro som var!” Politiker, föräldrar, professionella tyckare och opinionsbildare trillar över varandra i ivern att uttrycka sitt missnöje. Många lärare och skolledare sällar sig till klagokören. Gemensamt för dem alla är att bara de ser en sida av problematiken. Den organisatoriska. Ytan. De ser inte de roller de nya generationerna skapar för sig själva. De ser massindustrins kollaps, men inte den kreativa industrins födelse. De ser Saab, men inte Minecraft. De ser mattekatastrofen, men inte musikundret. De ser den kortsiktiga bristen på tillväxt, men inte de långsiktiga tillgångarna. De ser oredan, men inte komplexiteten; kaoset men inte dynamiken. De ser de till synes absoluta nackdelarna, men inte de potentiella relativa fördelarna.

Den nya världen ger möjligheten att, och kräver förmågan till, att skapa sin egen roll. Den tvingar oss att konfrontera våra fördomar om vad kunskap, lärande och skola är och bör vara. Den ger nya vägar till kunskap, men kräver digitala verktyg och ett samhälle flexibelt nog att anamma dem. Vi måste då fråga oss själva om läsförståelse enligt en fördigital modell, där tillgången på information var begränsad, fyller samma funktion nu som då? Eller om mattekunskaper avsedda att förbereda människor för ingenjörs- eller industriarbetarjobbet är vad som ger våra barn de bästa redskapen för ett värdigt, givande vuxenliv? Är kunskaper i naturvetenskap en allenarådande universallösning för alla människor i alla sammanhang? Kan det som krävs i en allt mer komplex värld med allt mer globala utmaningar istället kanske vara en bred förståelse för människans samhälle och kultur, samt den natur och det universum som gett upphov till dem? En vilja att se alla vetenskaper som hörande samman och en förmåga att bygga en hållbar värld genom att se vår egen plats i den?

Från alla håll hörs kraven på ökade matematik- och naturvetenskapskunskaper. Sällan hör vi dock någon hänvisa till vad de mest ikoniska vetenskapskvinnorna och –männen själva säger om vad som leder till god vetenskap och till goda människor. De största namnen inom de så kallade hårda vetenskaperna tenderar själva att tona ned betydelsen av den traditionella skolans matematik och naturvetenskap. Det de istället trycker på är behovet av öppenhet, kreativitet, klassisk bildning och hårt arbete. Hårt arbete som föds ur nyfikenhet och en lust att lära.

Hårt arbete och lust att lära kommer också att krävas av oss om vi skall kunna anpassa vår skola och vårt samhälle till en ny värld i konstant förändring. Alla större förändringar för med sig lidande och otrygghet. Alla större förändringar visar sig också på lång sikt leda fram till en rikare värld. En värld med materiellt välstånd, men också en värld med större välbefinnande. En värld med mindre våld. En värld med mer tolerans. En värld där människor får vara lite mer människa. Men också en värld där människan mer och mer ser sig själv som en del i något större – ett större att värna om. Nästan all statistik bekräftar det. Vår intuition och våra fördomar säger dessvärre alltför ofta att statistiken inte har rätt.

Vi kan inte förneka att vårt skolsystem genomgår en kris. Fel har begåtts. Elever, lärare och andra inom skolan aktiva lider. De känner en otrygghet, en stress och en vanmakt. Kanske genomgår rent utav hela samhället en kris. I vår iver att lösa dessa kriser bör vi dock först vara fullt medvetna om vad de egentligen, allra längst där nere, bottnar i. Spåren efter liknande kriser omger oss nämligen hela tiden i vår vardag. Vi kallar dessa spår samhället.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.