«

»

Den oreflekterade skolan och den dogmatiska skoldebatten

docka

 

Det jag nu skriver bygger på grova generaliseringar som förmodligen har varierande relevans beroende på var i landet man befinner sig och i vilket sammanhang. Icke desto mindre… here goes…

Skolan skall vila på vissa värderingar. Dessa värderingars grund står bland annat att finna i läroplanen och i skollagen. Vart finner vi då dessa värderingar i våra svenska skolors praktiska verksamhet? Förmodligen lite varstans, men vad jag tror så är den väldigt sällan något vi aktivt förhåller oss till. Vi utgår istället från det diffusa begreppet sunt förnuft i det vi gör.

Varför? För att svensk skola mest jobbar med att släcka bränder. Vem behöver fundera kring klass, kön, jämlikhet och demokrati och hur de i vardagen påverkar skolmiljön när vi alltid kan ta den (till synes) enkla vägen och anställa en specialpedagog eller speciallärare för att ta tag i eventuella problem efter det att de har uppstått. Vi jobbar inte preventivt.

Varför? För att tiden och resurserna inte finns för att gemensamt bygga en stadig bas grundad på sunda, upplysta värderingar.

Varför? För att lärarens yrkesroll mer och mer går ifrån att vara ett teoretiskt, akademisk och intellektuellt yrke till att likna ett praktiskt handhavande av akuta scenarion, papper, samt officiella och inofficiella diagnoser. Om man skall vara en god lärare idag, så måste man peka på vilka specifika åtgärder man gjort och hur dessa åtgärder i efterhand har kommunicerats och dokumenterats till berörda instanser – man skall sällan eller aldrig behöva teoretisera kring varför åtgärderna gjorts utanför de mest uppenbara skälen. Samma tendenser återfinns i den politiska skoldebatten.

När ämnet skolkris och PISA lyfts så är det de kortsiktiga problemen och de praktiska konsekvenserna som gång på gång återfinns i retoriken, sällan de stora filosofiska basfrågorna. Vem ställer frågor kring vilken kunskapssyn som skall gälla i en tid av stor förändring? Vem frågar hur våra fördomar kring vad skola är påverkar våra kunskapsmätningar? Vem frågar vad Sverige som land skall ha för strategi för att lyckas i den digitala eran, när informationsbruset tycks överväldigande? Visst hör man liknande frågeställningar lyftas ibland, men det är knappast där fokus brukar hamna.

En läkare kan inte komma åt sjukdomen genom att bekämpa dess symptom. På samma sätt kan vi inte hantera en skolkris (om den existerar) genom att bekämpa dess konsekvenser. Om ett samhälle tycks producera omotiverade, okunniga och diagnosbenägna barn så torde det vara en grundläggande struktur i samhället som bär ansvaret, inte barnen, deras föräldrar eller ens skolan som institution. Kanske handlar det snarare om hur vårt samhälle ser på motivation, på kunskap eller på sjukdom. Kanske handlar det om en historisk process som vi kan hitta tydliga paralleller till i andra tider och på andra platser. Orsakerna kan vara många. Man kan dock inte komma åt dessa orsaker genom att ta på sig sina ideologiska glasögon och hitta ett oreflekterat standardsvar som ofta bygger på gamla idéer om social ingenjörskonst.

Någonstans på vägen har vi tappat synen på skolan som en plats för bildning. Vi har också tappat fokus på vad bildning är, borde vara och kan vara. Vi måste kunna ha en öppen, icke-dogmatisk dialog om skolan i stora och små forum. Lärare och skolledare måste kunna ta ett steg tillbaka och betrakta sin verksamhet på avstånd för att få perspektiv på vad som görs, men framförallt varför det görs. Samma sak måste gälla för politiker och beslutsfattare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.