«

»

Homo nojicus – eller varför vi aldrig tror på en utveckling åt det bättre…

bloody_mess

 

I SvD och andra medier har det idag hänvisats till en studie från Framtidskommissionen… en studie som (tro’t eller ej) stöder tesen att våra värderingar, våra attityder och vårt allmänna samhällsklimat faktiskt har förändrats till att bli öppnare och mer tillåtande (vilket i min värld är samma sak som bättre).

Varför har ett sådant uttalande överhuvudtaget ett nyhetsvärde? Har vi så svårt att tro på det?

Faktum är att vi människor har väldigt svårt att köpa ett sådant enkelt uttalande som ”saker blir bättre” – det låter kontrafaktiskt och går emot våra instinkter. Trots det så är det inte svårt att hitta studier som stöder just ett sådant uttalande (se exempelvis nedan).

Problemet är att vi människor inte betraktar verkligheten utifrån några vetenskapliga glasögon – vi har haft en evolutionär fördel i att se faror och hemskheter runt omkring oss, men inte av att se verkligheten som den faktiskt är. Den apa, gnagare eller slamkrypare i vårt förflutna som har sett farorna i sin omgivning, har haft välutvecklade flyktmekanismer och/eller har haft fantasi nog att utveckla hemska scenarion kring sin nära förestående död för ett rovdjurs vassa tänder och asluktande andedräkt har haft en större chans att överleva och fortplanta sig och därmed ge upphov till hela släktled med stissiga, fantasifulla, nojiga apor, gnagare och slamkrypare. Vi är den nojiga apan – homo nojicus… typ. Baksidan av vårt nojande och vår förmåga att uppmärksamma hemskheter är dock att vi tenderar att se de hemskaste scenarion som kan finnas och att vi hittar tecken på fara, och ser mönster som kan tyda på fara, lite varstans.

En annan sak som också talar emot att vi skall tro på att saker blir bättre är det enkla faktum att vi befinner oss i NU och inte i DÅ. I nuet upplever vi saker och ting i realtid och reagerar på de saker vi stöter på utifrån instinkt, känsla och passion… och vi minns vad som händer i anslutning till nuet eftersom det precis har hänt. Dået hände för länge sedan och väcker inte passionerade känslor på samma sätt… och vi har glömt vad som faktiskt hände… då det ju hände DÅ. Det förflutna antingen idealiserar vi (vanligt), eller snackar ned (mer ovanligt).

Om man vill hitta stöd för tesen att det har blivit bättre så kan det vara tacksamt att götta ner sig i statistiken över dödligt våld… vilket jag bland annat gjort här… eller att titta på andra typer av övergrepps- eller våldsyttringar. Det är dock i princip lika tacksamt att ta vilket mått som helst som rör det vi skulle kalla civiliserade värden och applicera det på vår samtid och omvärld – resultatet hade blivit detsamma. Ett barn fött av den fattigaste bondkvinna i det mest utarmade hörnet av vår samtida värld kan förvänta sig att leva längre än tronarvingen till den allra rikaste regent i det allra mest överdådiga palats kunde för 150 år sedan. Chansen att gå oantastad genom en mörk gränd har ökat dramatiskt sedan sjuttiotalet – ett årtionde som vi tenderar att idealisera – speciellt om vi tittar på den globala statistiken. Kvinnans möjligheter att synas, höras och tas på allvar har blivit fler och större inom alla sfärer och fält… oavsett tidsperspektiv. Antalet krig under 2000-talet är försvinnande få jämfört med alla andra epoker i historien. Jag skulle kunna fortsätta.

Det är klart att det finns skit i vårt samhälle (t. ex. vidgas inkomstklyftorna i Sverige), men det finns avsevärt mycket mindre skit än vad vi intalar oss.

Våra färdigheter i att se farligheter bidrar i vår globaliserade, heterogena, socialt komplexa samtid inte längre i samma utsträckning till vår direkta överlevnad och bidrar, vad jag kan se, inte till några andra positiva värden. När det gäller vår omvärld och vår samtida verklighet så måste vi lära oss att se de hoppfulla gestalterna och inte de hotfulla… att se våra Nelson Mandela, Aung San Suu Kyi och Bill Gates, inte våra Osama Bin Laden, Anders Behring Breivik eller Joseph Kony. Problemet är bara att det är hemskheterna vi vill se… och våra massmedier vet om det. Dessutom är det de personer som talar om hemskheterna som får mest utrymme – inte de som lyfter det positiva, eller ens de som försöker vara nyanserade och objektiva. Det är de personer som säger ”alla vet att invandringen är problemet” som hörs (och de har ju rätt… om man menar att alla är av manligt kön, heter Ralf, Håkan, Gunnar eller Bengt, mer än gärna använder frasen ”det är väl okej med bögar, bara de håller sig borta från mig”, samt tycker att lumpen, trav och Discovery Channel är det bästa som hänt mänskligheten), inte de som säger ”invandringen är en av alla de faktorer som på gott och ont påverkar vårt svenska samhälle av idag”.

De som gnäller högst hörs mest… och jag misstänker att det inte kommer att bli bättre med tiden.

 

 

 

För det större perspektivet angående hur våldsanvändandet har förändrats, och hänvisningar till ett stort antal studier av ämnet, rekommenderar jag varmt boken: The Better Angels of Our Nature: Why Violence has Declined av Steven Pinker.

I statistikprogrammet Gapminder kan man lätt följa de samhällstrender som kan vara intressanta att undersöka när man tittar på vår gemensamma resa mot det bättre (eller sämre).

Artikel i DN om en brittisk studie som visar att den globala fattigdomen minskar med en rasande takt.

Artikel i SvD om WHOs rapport om hälsoläget och medellivslängden i världen (ledtråd: det har inte blivit sämre).

Se också gärna SVT/Sifos undersökning om attityder till invandring.

(Uppdatering, den 4/7-2013) Svd:s rapportering om hur FN:s milleniemål och den allmänna globala utvecklingen har lett till att världsfattigdomen har halverats, två miljarder mer människor fått tillgång till rent vatten, andelen barn som inte går i skolan har halverats etc.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.