«

»

En spelifiering måste inte vara digital

Bild8

 

När jag gör en snabb googling på spelifierat lärande så får jag en mängd träffar. Den absoluta merparten av dem verkar handla om spelifieringen som ett digitalt hjälpmedel. Varför inte analogt? Fysiskt? Har vi inte alla spelat gamla klassiska sällskapsspel som Monopol, Cluedo eller RISK.

Om det finns två vägval så måste den digitala inte alltid vara den bästa. Ofta är den digitala vägen den effektivaste, men i vårt samhälle kanske vi ibland lägger för stor vikt vid effektiviteten. Det ineffektiva kan även det ha ett värde. Känslan av det fysiska. Pappret mot huden. Ritualerna. Förväntningen inför hur tärningen skall rulla. Känslan av att vara helt närvarande i nuet. Känslan av att något får ta tid.

Efter att i merparten av mitt liv ha kommit i kontakt med spel i olika former så kan jag se att spelen tilltalar oss på olika sätt. Att bli ledd vid handen med datorn, för att med dess hjälp bli initierad i spelens värld äger en stor kraft och potential, men i det scenariot uteblir till stor del den sociala och kreativa sfär som uppenbarar sig för den som går in i upplevelsen att spela Rappakalja eller Finans med familjen, eller den rollspelsinbitne individ som spenderar timmar med att finslipa sin rollperson inför helgens sittning med den lokala spelföreningen.

I skolan måste vi anpassa oss till de nya digitala möjligheter som vår samtid för med sig, men vi får inte heller glömma bort dessa digitala hjälpmedels ursprung.

Världsspelkarta_Liten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.